Konstig...

...känsla i kroppen, kan inte riktigt sätta fingret på det.
Fjärilar i magen men samtidigt gör det ont.
Någon som vet vad det kan bero på ?
Jag borde vara lycklig, inte sant ?
Varför känns då allt som piss i missippi ?
Att ingenting spelar någon roll ?

Det sjukaste av allt är att jag är verkligen lycklig,
har kanske bara en dålig dag ?

Kanske säger känslar till mig något jag inte förstår, eller kanske inte vill ?
Jag tror att jag tänker för mycket som jag inte borde lägga tid på.
Varför vet jag helt enkelt inte.
Bara sån jag är.

Jag önskar att jag kunde säga till dig, "hej, jag är inte rädd", men jag är LIVRÄDD,
rädd att stå ensam kvar med alla detta känslor, vad ska jag med dem till om jag står själv ?
Lämna mig på en öde ö, där bara jag och kokosnötterna finns, men överge mig inte med alla mina känslor själv, lämna mig hellre i ett mörker där skuggorna kan fånga upp allt det svarta i mig. Men med mina känslor och jag, det är helt ofattbart vad skrämmande det skulle vara.
Jag hade gått under. Jag är egentligen inte rädd för att känna eller vara i något med dig. Utan jag är livrädd att du lämnar mig bara hokuspokus.. som sist, visst det vara annorlunda då. Men för mig var det, ja det går inte beskriva hur det var. Tror det är därför som jag är så rädd som jag är. Jag betvivlar inte dig.

Jag bara önskar att jag kunde tala om för dig vad du betyder för mig, inte bara med ord, skrivna av mig, utan med min egen röst.

Allt är så ofattbart.