Broken strings.

Jag försöker, jag önskar..
men det går inte.
Gör för ont fortfarande.

Sitter fast i ögongloben,
lika fast som ett spindelnät.
går inte släppa taget om det, fast det gör så....

Jag önskar...
vill inte känna sveket.. förlåt, men det går bara inte.
Vissa dagar är inte som andra dagar,
ibland försvinner det in i dimman och smärtan går över.

När solen kommer fram och lättjar på dimman då kommer slaget i bröstet.
Ett slag som gör så ont,
allt försvinner.

Ska inte sitta här och skriva massa osammanhang... måste fixa mig för gymmet nu. Fast jag inte har varken någon lust eller ork. Vill ner i dimman, i mökret, i det svarta hålet. Om du ser mig i hålet.. snälla lägg på locket och vänd aldrig tillbaka igen. Lämna mig.